När någon bokat tid hos mig vill jag helst inte ha någon information före sittningen. Innan min besökare kommer sitter jag ensam en stund för att "koppla upp" mig.

Det var en dag i mars för några år sedan. Lennart var en äldre man, vars söner tjatat på honom länge att han skulle gå och besöka ett medium. Han var inte den sortens person som trodde på det jag håller på med utan tvärt om en stark tvivlare. När Lennart kom in genom dörren kände jag hans negativa inställning. Det spelar inte mig personligen någon roll - jag är inte ute efter att bevisa något eller påtvinga någon någonting. Det brukar bara bli lite svårare att "nå fram" till personen som redan har sin bild helt klar.

Nåväl, den ene sonen var med inne i rummet och jag började förmedla hälsningar från olika personer, beskrev en del händelser och så vidare. Men nej, Lennart tyckte inte att det stämde, och vissa saker kunde jag kanske gissa, menade han. Sonen antecknade dock för fullt och kunde bekräfta olika händelser och personer.

Jag kommer sällan ihåg något efter en sittning om det inte är speciella saker, men i det här fallet minns jag att jag såg en veteranbil och att det varit en god vän till honom som hade haft den. Lennart mumlade lite. Den gode vännen på andra sidan insisterade på att Lennart måste veta vem han var och minnas bilen. Kanske att han visste vem det var. Men en gammal bil kan ju vem som helst ha haft...

Då visade vännen mig en alldeles speciell plats där han förvarat sin bil, på en speciell liten ort i Småland, på en speciell parkering. När jag talade om det reste sig Lennart storögd upp från stolen och utbrast:
- Men, men det var ju där han hade den!

Sedan såg jag ett kvinnonamn som han efter en stund bekräftade. Jag sa att denna kvinna kom och räckte honom ett paket och att hon talade om julafton. Lennart sa inte mycket. Hon lämnade ett paket och sa att det inte var en julklapp. Jag tolkade det som att julafton hade en annan speciell betydelse också. Särskilt den senaste julen.

Sonen sa att han måste ta emot gåvan hon räckte fram, för pappan visste ju vad det betydde. Jag tror att Lennart var lite omskakad och gripen även om han inte visade det så mycket. Till slut sa han att han fick väl göra så eftersom julafton var hans födelsedag och den senaste julaftonen hade han fyllt 75. Det var hans fru som gått bort som räckt över gåvan.

När Lennart gick tror jag att han hade öppnat sin dörr på glänt åtminstone en liten, liten aning.